nudutilde

Då sitter man här igen, på sjukhuset, i sin vita sjukhusrock, framför datorn, rummet intill Ruth och Liz, på datorstolen. Jag känner mig lite ringrostig, kom inte ihåg någon av koderna till datorn eller till något av rummen som har koder. Men det är bara att införsätta sig i sjukhus och jobb transen igen.
Fy för fan vad jag drabbades av riktig panik ångest igår kväll. Klockan var runt elva på kvällen när jag kom hem, kom på att jag var tvungen att hitta mina nycklar och pasér kort till jobb som går överallt och som gör att jag kommer in till kassan och överallt. Jaha jag började leta lite här och jag började leta lite där. Svetten började komma, stressen tittade fram... var tvungen att tvinga mamma att hjälpa mig att leta. Vi hittade varken nycklarna eller kortet. Jag började skrika, mamma började skrika och vi skrek och jag kände hur tårarna bara ville fram. Jag var helt säker på att kortet och nycklarna var hemma någonstans, men var fan då? Tillslut efter att ha letat i minst en timme så var jag tvungen att lägga mig ner, kunde inte tänka, kunde knappt andas av någon konstig anledning... det var väl inte hela världen att det var borta? Men det kändes verkligen som det igår. Tänkte att jag skulle leta en sista gång på ett av de ställena jag letat på 100 gånger... hittade en väska som jag inte brukar använda... och visst fan låg nycklarna och kortet där.

Har lärt mig en sak, att det finns fan värre saker som kan hända en, det är så onödigt att hetsa upp sig för småsaker. Även om det är svårt att inte hetsa upp sig när man väl befinner sig i situationen.

Ta det lite lugnt.
xo