nudutilde

Den 11 aug idag. Det innebär att jag åker om två månader.
Har börjat oroa mig mer och mer nu.
Det är väl fan att man aldrig kan vara lugn.  Skon ska alltid klämma.
Är skeptisk till allt nu. Innan har det liksom känts som så lång tid innan det är dags och då har jag inte tänkt på allt som kan hända. Då har jag bara sett allt positivt och från den ljusa sidan.
Men nu har jag börjat oroa mig för visumet..."Tänk om jag inte får visum"
Jag har börjat oroa mig för hur det blir med mig och värdfamiljen... "Tänk om vi inte gillar varandra"
Jag har börjat oroa mig inför flygresan... "Hur ska jag klara mig själv på alla dessa flygplatser, tänk om jag missar något flyg"
Jag har börjat oroa mig för vad jag ska packa... "hur mycket behöver jag ta med, vad ska jag ta med... tänk om jag glömmer en massa"
Jag har börjat oroa mig för om detta verkligen blir av... "Tänk om familjen bara sviker mig helt plötsligt"
Jag har börjat oroa mig för om jag verkligen ska klara detta..."Kommer jag fixa detta själv, kommer saknaden vara för stor"


AAAAHHE klart jag klarar detta.
Pice a cake.
Sanningen är den att jag börjar bli nervös nu.